Till minne av dig

Vart ska jag ens börja? Hur berättar man om något man önskar aldrig hade inträffat och hur kan man förklara hur man mår när det känns som att hela världen raserat under ens fötter? Jag känner mig sönder, totalt sönder inifrån och ut. Mitt hjärta krampar så fort jag tänker på dig och det känns som att någon slitit ut det och trampat på det, om och om igen. 
 
Igår fick du somna in i mitt knä min fina ängel. Den stunden glömmer jag aldrig. Jag hade fruktat att komma hem från jobbet, ville inte sätta mig i bilen för att sen behöva mötas av mammas söndergråtna ansikte som jag så väl visste väntade. Jag var så fruktansvärt rädd när jag satt i bilen på väg till dig, tanken av att det var sista gången jag skulle få hålla om dig och få andas dig gjorde mig spyfärdig. Ingenting kan någonsin förbereda en på en sådan chock, att förlora en familjemedlem och en bästa vän bara sådär. Aldrig någonsin har jag känt en sådan smärta som jag upplevde igår. Rent lidande.
 
Du var så fin när jag såg dig komma in i rummet, det var vår Lizzy som med en viftande svans kom emot oss, du blev så glad och jag såg hoppet komma tillbaka i dina bruna ögon. Jag försökte vara stark för din skull för jag ville inte att du skulle se hur ledsen och trasig jag var. Jag pussade dig gång på gång och när jag mötte din blick började tårarna rinna. Samtidigt som jag sa att allt skulle bli så bra grävde jag ner huvudet i din varma mjuka päls och drog in doften som jag aldrig någonsin vill glömma. 
 
Du strosade omkring i rummet så ovetandes om vad som skulle ske och jag led av att se på dig just av den anledningen. Du var sjuk, väldigt sjuk men trots det så är det så jävla orättvist, att vi, din familj som älskar dig så obeskrivligt mycket ska behöva fatta beslutet som handlar om ditt liv.  
 
Det som gör mest ont nu och det som knager inom mig är att du ska vara borta så himla länge. Allt hände så snabbt och där och då försvann du mitt framför ögonen på oss, och nu ska du vara borta i en evighet. Det går inte en minut utan att jag tänker på dig, tårarna kommer och det finns ingen som helst hejd. Jag vill att allt ska vara som förut, när du fanns där vid min sida. Det värsta är att allt påminner mig om dig, allt från en låt på radion till småsaker i hemmet. Idag när jag kom hem och låste upp dörren var det som att jag såg dig stå där, du väntade alltid så ivrigt när man kom hem. Då bröt jag ihop helt och hållet för jag vill inget hellre än att du ska stå där innanför dörren.
 
Jag kommer sakna precis allt med dig, hur du blygsamt pussade mig i ansiktet, hur du alltid lyfte på bakbenet när du ville bli kliad på magen, hur du alltid kom med en leksak i munnen för att byta till dig en godsak, hur du alltid hoppade upp på varje sten under promenaderna, bara för att få en liten godis, hur du viftade stolt på svansen när vi lekte "spela död", hur du paniksprang av lycka fram och tillbaka när man kom hem, hur dina öron fladdrade i vinden när du sprang, hur du kollade på en i smyg när du trodde att man inte såg, hur du småbuffade när någon kom innanför dörren, hur du poserade så fort kameran kom fram, hur du kom gåendes med dina svarta lurviga björntassar, hur du nöjt sträckte ut dig i soffan på kvällarna och hur du krafsade på en när du ville bli klappad. Listan fortsätter men det jag vill säga är tack.
 
Tack för att du visade din kärlek till oss alla. För det gjorde du, varje dag värmde du våra hjärtan och det tackar jag dig för. Du har gett mig mängder med minnen som jag för alltid ska bära med mig. Jag önskar att jag kunde förklara hur mycket du betydde men det går inte att hitta så starka ord, vår fina fina Lizzy. Dig kommer vi sakna för evigt, älskade vän



Läget..

Är hemma från jobbet nu och har precis satt mig här vid datorn, egentligen skulle jag kanske äta något men har ingen lust. Klumpen i magen kvarstår och då förstår ni säkert hur läget ser ut. Imorse när jag vaknade upp i lägenheten så såg jag på Månz att det var bättre än igår och han ville bland annat äta och till och med gå ut på altanen vilket var lättande.
 
Värre är det med Lizzy, vår fina älskade vovve♥ Jag åkte till jobbet som vanligt imorse och skickade bara ett sms till mamma om hur det var med henne och fick tillbaka "Sådär.." Redan då förstod jag att det inte blivit bättre. Och just då ville jag inte veta mer utan jag åkte till jobbet som planerat. På ett sätt känns det som om det var bra att jag åkte och jobbade för då blev jag tvungen att tänka på annat, trots att det är näst intill omöjligt att försöka möta människor när klumpen i magen växer sig större och större.
 
Direkt när jag slutat ringde jag upp mamma och då hade de precis lämnat Lizzy på djursjukhuset i Stockholm, mammas röst sa allt. Det är riktigt illa, kan fortfarande säga är men hoppet är inte med mig längre. Inte alls. På något sätt känns det som att det försvann redan igår när hon låg i mitt knä, strax innan jag åkte till lägenheten.. Jag höll om henne en lång stund och medans jag strök henne längst ryggen berättade jag hur mycket jag älskar henne. Vet att hon inte förstår men ville ha det sagt innan jag lämnade henne. Min magkänsla sa redan då att det kunde vara sista gången vi sågs, och det kändes bra att få ha berättat för henne hur mycket hon betyder. Hur säger man hejdå till sin bästa vän, när man vet att det kommer vara för evigt?
 
Mamma och pappa kom hem nyligen och när de började prata med min bror nere i köket höll jag för öronen, ville inte höra om dagen alls. Fast att jag vet vill jag inte bli påmind, jag orkar inte höra hur dåligt hon mår. Vill kunna minnas henne som den mest underbara indvid hon var, inget annat



Hej

Har ingen lust att blogga alls idag men kikar in här för att iallafall säga hej till er. Jag är ledsen och orolig för tillfället. Både Lizzy och Månz är väldigt dåliga och det ger mig en stor klump i magen. Samma symptom för båda, har spytt, darrar när de andas, andas tungt, går dåligt som om de har ont någonstans och en trött blick. Det enda som egentligen skiljer är att Månz drar sig undan, just nu ligger han gömd under vår köksbänk där han ibland brukar krypa in. Men det har väl att göra med att han är katt, de vill gärna inte vara sociala när de mår dåligt..
 
Då vet ni hur det ligger till, ska snart lägga mig och har det inte blivit bättre imorgon bitti åker vi in med båda till djurkliniken. 
Godnatt